Separationsångest

Det började smyga sig på för ett par dagar sedan. Långa blickar, orolig när han ska somna, missnöje när avståndet blir för stort eller när det är fel person som hämtar honom när han vaknar. Ja Jacob är snart 7 månader och går in i den berömda separationsfasen. Gud nåde om man lämnar rummet eller går utanför hans synfält. Det tar max 5 sekunder så skriker han, lika snabbt slutar han när man träder in i hans blickfång igen. Det är bara att hämta tandborsten och borsta tänderna utanför toalettdörren på morgonen hehe...
Charlotte som har två veckor äldre Jonathan sa att han varit precis lika dan nyligen och det tog honom två veckor att komma ur det. Så det är väl bara att bita ihop :)
Ska tilläggas att denna separationsångest även medför enorm mammakärlek. Pappa är inte lika intressant alltid och han kastar långa blickar efter morsan. Jonathan vägrade låta sin pappa mata honom, lägga honom eller byta blöjan. Hoppas inte Jacob blir lika dan. Det är ganska skönt att få lite hjälp och kunna dela på ansvaret. Men visst är det kul när de sträcker armarna efter en och bara vill vara hos mamma. Det tar nog inte lång tid förrän han blir pappas pojke eller tills den dagen kommer då han inte vill vara hos oss alls... Allt har sin gång och det är bara att njuta av det goda medan det varar :)