Att man älskar sitt barn är väl ganska naturligt, men det är sjukt vad snabbt den kärleken växer och hur starka band man får. Från att träffa en helt okänd liten krabat på BB till en liten person man skulle göra allt för.
I morse hade jag ett sånt udda men underbart ögonblick. Vi kom till dagis och prinsen var strålande glad. Han visade var han skulle lägga kläderna och gick sedan själv in till frukostbordet. Annars har han gärna velat bli buren dit. Nu spatserade han in där som en kung och klev upp i stolen och skulle ha frukost. Inte en blick åt mitt håll. Jag fick kalla på honom för att säga hejdå och då vinkade han glatt. Det är så underbart att se honom lycklig. Han trivs verkligen på dagis och han börjar hitta harmonin i livet igen efter ett par tuffa månader.
Inte mycket kvar
4 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar