Idag var första gången jag tyckte det var jobbigt att lämna på dagis. Det går ganska bra annars för jag vet att han är glad igen efter max en minut och att han har det bra där han är.Men för varje dag som gått har det blivit värre och hans separationsångest är nu på max. Han släpper inte min sida när vi är hemma och är konstant orolig att jag ska lämna honom. Han har svårt att somna och sover väldigt ytligt.
I morse när jag lämnade honom var han i upplösningstillstånd. Hans blick bönade och bad att jag skulle ta tillbaka honom så han fick följa med hem igen. Hans kroppspråk sa "lämna mig inte, snälla ta mig, låt mig få följa med hem igen, krama mig mamma, älskar du inte mig längre". Även om jag vet att han repar sig och att det är bra personal som tar hand om honom, så vet jag att han har det tufft just nu och då är det väldigt hjärtskärande att se honom så ledsen, förtvivlad och övergiven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar